Lars-Olof Lindells vardag

15. Dungen och gubbiga värderingar beträffande musik

2010-08-18T16:42:00.004+02:00

Den 1:e september släpper retrorockarna samt ett av mina favvoband Dungen sitt sjätte album "Skit i allt". Jag köper väldigt sällan skivor nuförtiden, men i det här fallet kommer jag definitivt göra ett undantag. Med all respekt för Piratebay och Spotify. De har båda sina kvalitéer. Men ljudkvalitén på Mp-3, den suger!
Om det hade vart möjligt så hade jag tamejfan köpt plattan på vinyl. För att få den rätta känslan! Jaja, nog snackat om det. Här kommer videon till titelspåret på skivan.

14. Insektsbiten

2010-08-10T20:07:00.007+02:00

Bromsarna är kraftigt byggda och har ett stort huvud och stora, skimrande fasettögon. Mundelarna är stickande och sugande. Beroende på art varierar längden från 6 till 30 mm. Bromsar är blodsugande insekter, som anfaller idisslande däggdjur, hästar och människor.
Det är dock endast honan som suger blod, vilket hon behöver för att utveckla sina ägg. Bromsar kallas även blinningar, som är ett ord som används framför allt i västra Sverige. På Gotland förekommer varianten blinding. I södra Sverige kallas de för blinknaggar.
Roten i dessa namnformer är uppenbarligen dialektala varianter av ordet blind.
En art kallas ju också på riksspråk blindbroms.

Källa: Wikipedia

Idag på jobbet så rensade jag ogräs i en häck (tack gode gud att det snart är över..). Helt plötsligt kände jag hur det stack till på ovansidan av foten. Det stack till som fan! Efter att jag kvickt fått av mig både skon och sockan för att se hur pass stor skadan kunde vara blev jag smått paff. Jag noterade ett litet litet litet märke på foten. Detta pyttesår smärtade något ofantligt. Jag tänkte, there´s only one bug who could cause this sort of pain. Sedan tänkte jag även på svenska, det finns bara ett kryp som kan orsaka en sådan smärta. Nämligen, blinknaggen!

13. Fjärten

2010-08-03T21:27:00.007+02:00

När jag var ute och sprang tidigare i eftermiddags inträffade det en liten lustig grej, förvisso ganska så naturlig, men lustig. Jag sprang min vanliga runda runt dammarna nere vid reningsverket. Det låter kanske lite äckligt att springa vid ett reningsverk, men det är inte så äckligt och farligt som man tror. Där är ganska så fridfullt och naturskönt, faktiskt.
Hur som helst, jag hade precis börjat på mitt första varv och allt kändes bra. Temperaturen var behaglig och stegen kändes lätta. Efter ungefär 400 meter så noterade jag en tjej/kvinna i svarta träningskläder och i obestämd ålder springa framför mig. Hon sprang ganska långsamt och jag var snart ifatt henne. Men just när jag var på väg att springa om henne, vad tror ni då att kvinnan gör? Håll i er nu, för här kommer det lustiga. Jo, hon lägger av en fis! En redig fjärt.
Något häpen och smått... äcklad sprang jag därefter fort om henne och sedan, därifrån.

Såhär några timmar efter incidenten på löparspåret så har den värsta chocken lagt sig. Dock kvarstår ett par frågor som jag inte kan sluta fundera på:
La hon den av misstag? Eller fanns det ett motiv bakom? Var fjärten riktad mot mig, skulle den få mig ur balans och på så sätt hindra mig från att springa om henne? Var den ett politiskt statement med feministiska undertoner? Krossa patriarket?
Eller, kan det vara så enkelt att hon inte hörde mig komma och bara passade på att lätta lite på magtrycket?

12. Afterworken

2010-07-31T12:00:00.009+02:00

I torsdags var jag ute på afterwork i Lund tillsammans den pengagalne, den tyste, den respektive, den pratglada samt den positiva lantisen. Ett ganska blandat och udda gäng bestående av kompisar, kursare och övriga.
Vi möttes upp på Kulturen, det enda stället som inte var knökfullt. Vi åt deras grillbuffé för 149(!) kronor. Det var den pengagalnes idé. Vi drack deras 3,5 procentiga (!) öl. Det var ingens idé. (Ärligt talat, vad fan är det för ställe som bara serverar folköl?!)
Det regnade, men vi satt under ett segel. Servitrisen var trevlig och jag kände igen henne, men kunde inte lokalisera henne. Funderade på om hon var en av dem som gått i min klass på gymnasiet och sedan bytt till en annan klass.
Samtalstonen växlade mellan skratt och allvar. Ibland blev det stelt, ibland uppsluppet.
Jag kände mig lite hängig och trött. Smått osocial. Försökte göra mitt bästa i att vara sällskaplig.
En halvtimme efter att den pratglada anslutit till gänget (hon hade varit hemma och tvättat) så gick vi ner till Stortorgets uteservering. Den positiva lantisen begav sig hemåt eftersom hon skulle "jobba imorgon".
Det hade slutat att regna men blivit kallare, jag tog på mig jackan. Det kändes märkligt att ha på sig jacka igen efter att ha gått i t-shirt och shorts i snart två månader.
Det var mycket mer folk på Stortorget än på Kulturen. Vi köpte en varsin öl. Stark! Marken vibrerade när bussarna körde förbi på stora södergatan. Den pengagalne var hungrig, igen(!) och ville köpa nachos. Men han bangade då ingen annan var sugen på det.
Kvällens mest dramatiska händelse inträffade då någon sprängde sitt cykeldäck med hjälp av kommunens cykelpump intill uteserveringen. Helt plötsligt hörde nämligen en skithög smäll och ALLA tystnade. Först lät det som ett pistolskott, men sedan insåg de flesta att det var en cykelslang som exploderat och samtalen fortsatte som om inget hade hänt.
Den pengagalne, den respektive och den tyste begav sig sedan mot tåget hem till Helsingborg. Jag och den pratglada satt kvar men gick kort därpå. Den pratglada ville festa mer, men jag ville bara hem och sova. Medan den pratglada tog sitt tåg till Malmö cyklade den tråkige hemåt, trött och full...

11. Häckasaxen

2010-07-26T20:41:00.006+02:00

Denna helgen var jag hemma hos mina föräldrar utanför Kristianstad. Det var en ganska så lökig helg där jag spenderade mesta tiden åt att läsa i min bok (Död zon, Stephen King), se på avslutningen av LOST, slösurfa på internet och så vidare.
Sista dagen blev jag dock utkommenderad på arbete av min moder. Det var en häck som skulle klippas. Med en djup suck drog jag på mig jubbarklärna och rotade fram den maskindrivna häckasaxen ute i snickarboden. Det skulle dock visa sig vara ännu svårare att komma igång än vad jag hade trott...
Jag fyllde häckasaxen med bensin, vred reglegen till choke-läget och tog sedan tag i startlinan. Jag drog ett par gånger och till sist så hostade han till och kom till liv. Men lika fort som motorbladen började snurra så stannade de lika fort. Jag provade ett flertal gånger, men förgäves. Besynnerligt. Jag hämtade farsan. Han upprepade min procedur och efter att inte det heller fungerade så tog han in den till verkstan och monterade isär skiten. Alla delar var hela och rena. Problemet fanns någon annanstans.
Han satte ihop saxen och försökte dra igång den igen, men den ville inte. Häckasaxen betedde sig på samma sätt hela tiden. Kort hostning i början, motorvarv sen död. Till sist gav vi upp.
Häcken behövde dock fortfarande klippas. I och med att den maskindrivna häckasaxen var död fick jag därför ta den manuella saxen, "handjagaren" och klippa med den. Detta gick otroligt långsamt och bara efter femton minuter blev jag less och gick tillbaka för att försöka en sista gång med att dra igång den förbannade häckasaxen.
Jag gick in i snickarboden och hämtade möget. Farsan var där. Han pekade på bensindunken och frågade: "Du har väl inte tagit från den dunken?". "Joo" sa jag. Varpå han replikerade "Men, det är ju diesel i den!"
Jag hade alltså tankat diesel i en 2-takts bensinmotor, vilket är heeelt åt helskotta. Men varför gjorde jag det då? Jo, det visade sig att farsan hade hällt över diesel i en tom 2-takts bensindunk. Med en svag tuschpenna och minimala bokstäver hade han sedan skrivit "DIESEL" på denna. Samma dunk använde jag sedan till häckasaxen.
Så, efter att vi tömt tanken på diesel och fyllt på med riktig 2-takts bensin så startade äntligen häckasaxen. Slutet gott, allting gott.

Och vem säger att det inte händer saker ute på landet?!

Tionde inlägget

2010-07-25T18:18:00.004+02:00

Nionde inlägget

2010-07-20T21:36:00.003+02:00

Jag hörde ett program på radion igår med temat "Första kärleken". Lyssnarna ombads ringa in/mejla och där berätta om sin första kärlek. Jag ringde aldrig in till programmet eller mejlade för den delen. Men jag började tänka och fundera samt grubbla lite över mina tillkortakommanden på det berörda temat.

Min första kärlek inträffade på lågstadiet, i trean om jag inte minns helt fel. Hennes namn började på A och alla killarna i klassen var kära i henne. A var en väldigt populär tjej. Hon rankades alltid högst på killarnas "Tjej-lista" och var den mest eftertraktade tjejen att dansa tryckare med under skoldiscona i matsalen. Under ett tillfälle så frågade dessutom alla killarna chans på henne. Alla, utom jag.
Jag vågade aldrig.
Jag var nämligen helt bombsäker på att hon skulle säga nej. För nej var vad hon sa till alla de andra killarna i klassen. Så varför skulle hon göra ett undantag för mig? Det skulle också kännas helt fruktansvärt att få att nej. Förnedringen i det!
Så resonerade jag.

Allt detta säger väldigt mycket om mig som person. För med facit i hand så lever, tragiskt nog, vissa rädslor fortfarande kvar...

Åttonde inlägget

2010-07-18T13:26:00.003+02:00

Det här med sittplatser i fikarummet är något heligt på arbetsplatsen har jag märkt. Man sitter alltid på samma plats och äter. Denna ordning går inte att rubba!
På mitt sommarjobb kommer det ibland in en snubbe och fikar med oss under frukost och lunchpauserna. Ibland så jobbar han lite också, dock så ser man honom bara under pauserna. Hur som helst så har denna tjomme en egen plats vid fikabordet -trots att han dyker upp ganska oregelbundet på vårt kontor.
Den stora kontroversen i det hela är att JAG, dvs. sommarjobbaren, brukar sitta på hans plats. Och detta är naturligtvis ett stort NO NO för personen i fråga.
Första gången han kom dit efter att jag börjat där så påpekade han det direkt till mig. "Hörru du, du sitter på min plats", sa han. Jag fick då snällt flytta på mig. Andra gången han var där och fikade med oss så stod han bara och stirrade på mig när jag satt på hans plats. Jag insåg vilken blunder jag gjort och försökte då lämna tillbaka platsen till honom.
Men det var för sent. Skadan var redan skedd. Världsordningen hade rubbats.
Något uppgivet replikerade han "Jaha, då får jag väl sätta mig någon annanstans".
Sedan detta ögonblick har jag börjat sitta på en annan plats. Jag vill ju inte sabba hans dag i onödan. För det verkar ju inte finnas något värre än att sitta på FEL plats under fikapausen.
Men jag måste erkänna att jag då och då tänjer på gränserna och tar hans plats ändå. Kanske hamnar jag i helvetet för detta. Men den risken är jag beredd att ta.
Livin' on then edge!

Sjunde inlägget

2010-07-15T20:23:00.002+02:00

Den extrema värmeböljan fortsätter och tycks aldrig ta slut. Det är NÄSTAN så att man längtar till hösten...
Igår efter jobbet stack jag till Malmö för en spelning med min orkester. Vi spelade på Sim-SM. Och då tänkte man ju lite innan, "Wow, SM - fan va stort!". Fast det var inte så stort. Iallafall inte för mig som åskådare. Det kändes lite fattigt, faktiskt.
Förvisso, vi såg ju inga tävlingar. Först efter att vi framfört vår sista låt (Nationalsången!) satte tävlingarna igång. Men då var ju ingen i orkestern kvar och kollade. Med detta i åtanke borde jag kanske inte vara så kategorisk och döma ut hela mästerskapen...

Del två av min kväll utspelades på Krischansta nation. De har onsdag- och fredagspub hela sommaren. Och detta måste man ju utnyttja. Efter en snabb dusch hemma drog jag och P.G dit på våra cyklar. När vi kom fram var jag svettig igen. Det rann längs ryggen, benen och pannan. Jag ångrade mitt klädval - långbysor och långärmad skjorta. Trots att det var kväll så låg temperaturen på 25 grader med gassande sol. Så fort jag slängt upp mitt leg för den uttråkade vakten i entren gick jag in på toan för att torka av den värsta svetten under skjortan. P.G uppmärksammade skadeglatt mig om det tilltagande svettmönstret på min rygg. Jag fick lite panik. Mönstret hade snart också börjat sprida sig till framsidan, magen och bröstet. Jag bestämde mig till sist för att försöka ignorera det.
Vi beställde mat. De hade hamburgare. P.G tog en enkel burgare medan jag tog en dubbel. Jag raljerade självsäkert en stund om hur lite mat han skulle få och att han inte skulle bli mätt, i och med att han bara tog en enkel burgare.
Det visade sig dock att jag hade fel. Burgarna var nämligen gigantiska. De var ta mej fan de största burgare jag sett. Och jag, min dumme fan, hade beställt en dubbel! Jag fick nästan en smärre chock när barjobbaren kom ut med min tallrik. Där låg två diskusliknande burgare under ett oproportionerligt litet bröd. P.G skulle definitivt bli mätt av sin portion medan jag skulle sluta som Mr. Creosote från Monty Pythons: The Meaning of life innan kvällens slut.
Men det slutade som tur var väl. Tillsammans med ett par gamla bekanta vid namn Heineken och Staropramen så lyckades jag till slut pressa ner diskusburgarna i magen. De var riktigt goda!
Överlag så var det en väldigt trevlig kväll med skön stämning och atmosfär. Sommarkrischan - på återseende, hopefully!

Sjätte inlägget

2010-07-13T20:07:00.002+02:00

Svettas...

Femte inlägget

2010-07-10T11:30:00.003+02:00

Nu har jag "jubbat" i en hel vecka. Här kommer en kort, något styltig och osammanhängande sammanfattning av den första arbetsveckan:

Soprunda, ogräseliminering, kaffe, korsord i gratis tidning, teve-tittande i fikarum, elmoppe-race, traktor(pulling), kaffe, pingpong i källaren, ostamackor, häckasax, sopekvast, fågelbajsborttagande på bänkar vid grillplats, kaffe, sekatör, handsåg, lukjärnshelvete, värmebölja, solande studentskor.

Nu är det helg. Yeehah!

Fjärde inlägget

2010-07-05T21:22:00.006+02:00

Det bor tydligen småbarn i mitt hus. Jag har vid ett flertal tillfällen hört högljudda barntjut från någon av lägenheterna. Dock har jag aldrig sett något barn i huset. Men jag har hört dem.
Hur som helst, jag tycker inte detta är okej.
Missuppfatta mig inte nu - jag har inget emot småbarn. Men, detta är ett studentområde. Där ska bo studenter. Inte skrikiga småungar. Pentryrummen på vildanden är anpassade efter studenter med låga krav på sitt boende. Inte efter barnfamiljer som ställer högre krav på boendet (ja, inte alla tydligen).
Ska man som förälder tvunget bo med sitt barn i en studentlägenhet på 26 kvadrat så får man därför se till att hålla tyst på ungen.
Hellre skrikande studenter än skrikande småbarn...

Tredje inlägget

2010-07-04T20:28:00.003+02:00

Festen igår var ganska lugn, till en början. Det var först efter sittningen som det började bli mer action.
En översikt av kvällens händelser:
Efter några timmar i baren började den sexuellt frustrerade barmästaren ta emot betalningar i natura (i det här fallet tungkyssar).
En snubbe från Alte Kamreren (den andra orkestern i Lund) tände en pipa med "jazztobak" och lockade genast till sig en skara med nyfikna individer som ville ta en puff av den magiska draken. Samma person bedrev också kvällen med att gå runt och ful-ragga på nästintill alla tjejer från Bleckhornen. I slutet av kvällen gick han hem med ordföranden i Bleckhornens styrelse.
Tre personer stack och badade i LTH-dammen "Sjön sjön" men kom aldrig tillbaka till Lophtet igen.
En AK-balettissa däckade på toaletten och fick senare fylleskjuts hem till Delphi - i en skottkärra!

Strax efter kl. fyra på morgonen var jag hemma igen. Då hade det precis börjat ljusna utomhus.

Andra inlägget

2010-07-03T18:05:00.002+02:00

Jag är tillbaka i Lund igen efter drygt tre veckors "semester" hemma hos föräldrarna i Kristianstad. På måndag ska jag börja sommarknega. Känns lite ångestfyllt, men vafan, jag behöver pengarna samt något vettigt att göra.
Idag har det varit rekordvarmt i Lund, Skåne och Sverige(?). Istället för att sitta och svettas och slå dank inne i lägenheten stack jag iväg till Dalby stenbrott. Det ligger i... Dalby. Eller strax utanför. Där var mycket folk, mest "ungdomar" (hur många under 50 använder det ordet?). Vattentemperaturen låg runt 18 grader. Kändes uppfriskande. Jag stannade där i två timmar innan jag tog bussen tillbaka till Lund igen.
Ikväll ska jag på fest uppe på Lophtet. Bleckhornsfest. Yey...

Första inlägget

2010-06-30T12:30:00.003+02:00

Jag är här för att stanna. Nu finns det INGEN återvändo. "Blog or die" som De brukar säga...