Zappa plays Zappa

Jag kände för att sprida lite ekvilibristisk musik.

En liten reflektion kring Guiness rekordbok

Guiness rekordbok. Vem bryr sig om den boken nuförtiden? Köper folk fortfarande den till julen? Hela fenomenet känns ju så hopplöst 80-tal på nåt sätt.
Det var allt.

Superflugan

Jag är hemma i söndraby. Hemma hos mina föräldrar. Är på besök över helgen. Sitter framför datorn i det så kallade "gästrummet". På fönsterkarmen ligger det en massa halvdöda flugor som surrar till emellanåt. Söndraby är en av få platser där flugor härjar ända ut i november, ibland t.o.m. ut i december. På något lustigt vänster har dessa flugor lyckats överleva både sommaren och hösten.

Jag drämmer till dem flugsmällen. En stunds tystnad följer. Sedan uppstår surrandet igen. En ny fluga har anslutit till den halvdöda skaran. Vafan... tar de aldrig slut?
Nu är inte jag någon expert på flugor, men är inte det hela lite anmärkningsvärt? Flugor som lever ända ut på vintern och som tycks ha en ofantlig fortplantningsförmåga.
Det måste vara nån form av "superfluga". En mutant. Överlevare. Survival of the fittest.

Jag drämmer till fönsterkarmen en sista gång. Surrandet tystnar. Men tio sekunder senare börjar surrandet igen, denna gång under sängen.

L-O vs. Superflugan: 1-2

Vaccinationen

Så där ja. Då var man vaccinerad. Jag köade i 10 minuter, fick sprutan i vänsterarmen sen var det klart.
I´m ready for the plague...

Motrepliken som aldrig kom

Jag var och handlade på Netto häromdagen. Jag letade bl.a. efter plåster, men hittade inte det först. Gick därför fram till kassan och frågade kassörskan.

Jag: Har ni plåster?
Kassörskan: Ja, det finns borta på "hygienartiklar".
Jag: Tack!
Jag gick bort till hyllan, tog förpackningen och återvände till kassan. Kassörskan höll på att slå in en annan kunds varor.
Kassörskan: Hittade du plåstret?
Jag: Ja.
Kassörskan: Vi har även plåster i Star Wars motiv (fniss).
Jag: Oj (spelad förvåning).
Jag började lägga upp mina varor på bandet medan kunden framför betalade. Kassörskan upptäckte plåsterförpackningen.
Kassörskan: Så det blev inget Star Wars plåster?
Jag: Nähh...

Vad hände här då? Jo, jag misslyckades med att leverera en fyndig motreplik. Jag avskyr när det händer. I det här fallet så handlade det om något så trivialt som ett plåster. Men ändå failade jag. När jag sedan packade ner varorna i kassen kom jag på en replik, men då var det redan för sent.
"Nej, riktigt så tuff är jag inte". Det borde jag sagt. Fan...

Töntarna på korridorsfest

Igår var jag på korridorsfest. Festen var kul, iallafall för vissa...

Kvällen började med att jag mötte upp Pontus vid stationen i Lund runt fem snåret. Vi stack sedan hem till mig, käkade varsin hämtpizza och tog det lugnt några timmar. Vid åtta tog vi bussen upp till förfesten på norra fäladen. Erik och Per, två kompisar till Pontus, skulle ha fest i sin trerummare. Vi blev inte inte så många, men hade ändå ganska trevligt.
Lite efter tio fick vi skjuts av en bekant till Per bort till studentboendet Parantesen där festen ägde rum. Ammar, en gemensam vän till mig och Pontus, hade bjudit oss.
Festen var igång för fullt när vi kom dit. Korridorköket, festens centralpunkt, var packat med människor som dansade till tinnitus-hög electropop från ett par sprängda stereohögtalare. Många var utklädda. Tydligen hade de haft middag med cirkus-tema tidigare under kvällen. Vi var inte utklädda och kände oss således ganska utanför. Majoriteten av människorna verkade dessutom känna varandra och bo i korridoren.
Internt var bara förnamnet. Alla kände alla. Vi kände knappt nån.
Första gången vi klev in köket var det lite som ett av de där 10 sekunders ögonblicken i amerikanska highschoolfilmer från 80-talet då "the geeks" gör entré på dansgolvet varpå musiken avbryts med en repning och allas blickar riktas mot dem.
Vi var "töntarna" som kom in och inkräktade på de "häftiga" människornas fest. Så kändes det.

Tre timmar senare stack vi därifrån. Under dessa tre timmar hade jag främst stått och fryst på balkongen bland en massa rökare utklädda till clowner, suttit på Ammars rum och lyssnat på pretentiösa diskussioner om bl.a. moralfilosofi samt klivit fram och tillbaka på en obegriplig blå pressening som täckte hela korridoren.
Per och Erik skulle ha efterfest men jag bangade. Mitt festhumör var som bortblåst...

Zombieland - underhållning i våld

Jag och några vänner var och såg Zombieland (Fleischer, 2009) på bio igår.
Om man säger såhär, det var inte direkt någon Paulo Coelho-filmatisering (de mer pålästa och alerta läsarna vet att jag då syftar på filmen jag såg i söndags)
Zombieland är, inte helt otippat, en zombie-film. Jag är dock ingen zombie-films fantast. Faktum är att jag anser det vara en ganska så tråkig genre där filmerna ofta tar sig själva på lite för stort allvar. Vill man exempelvis kritisera konsumtionshetsen i samhället (ett av många teman i z-films genren) på ett seriöst sätt så skall man enligt min mening inte blanda in levande döda i sammanhanget. Det tenderar att falla i trovärdighet då.
Hur som helst så skiljer sig Zombieland från de mer allvarstyngda filmerna i genren. Man har nämligen skippat alla höga pretentioner att försöka vara samhällskritisk och istället inriktat sig helt och hållet på action, blod, våld och humor. Den försöker inte vara seriös, den vill inte vara seriös och är inte seriös. Jag tycker det är ganska befriande.
Sen att manuset rymms på ett par post-it lappar och att karaktärskildringen är väldigt sterotyp, det köper man. Filmens syfte är att underhålla och underhållen blir man.